Jag är väl mer i sömnkoma än vaken, när vi åker
ut i marken, men jag vaknar så sakteliga till.
Spänningen om vad som väntar är ju det som gör det så roligt
och också det som får mig att stiga upp, i ottan. Varje dag är en ny dag.
Att se solen sakta stiga upp, höra storlommen genom dimman
samtidigt som hunden ger sig i väg ut i skogen.
Är en så underbar känsla, känslan av total frihet, förväntan och spänning.
Så idag när Irma släpptes, så var förväntningarna på drev höga 😊
Irma strök iväg längs skogsbilsvägen, 7-800 meter bort,
strax efter så hördes Irmas första skall.
RÄV !?
Det är många årsedan nu som Irma intresserade sig för räv, men man vet ju aldrig.
Det var ju inget typiskt upptag på hare iallafall, utan mer troligt att det var räv som hon
följt på utmed skogsvägen.
Vi började gå efter drevet och vem möter vi då ?
Jo, haren, att man kan bli så glad 😊
Den här haren var en riktig springare, han gick otroligt stort
och satte sig aldrig, men Irma matade på i ett tempo av 9,98 km/ timmen.
Vi satte oss tillslut i ett vägkryss för att kanske få chans till att se den,
något som vi lyckades med, vi såg då också 2 av harens dubblingar
och att Irma tog avhoppen direkt utan att jaga ut dubblingarna.
Men tillslut så fick haren till något extra och Irma fick sin första tappt,
det hade då gått exakt 90 minuter.
Då Irma ännu inte är i toppform och att det nu var 15 grader och solsken.
Så kopplade vi henne efter 10 minuter på tappten,
något den gamla damen inte var helt nöjd med
Speciellt inte när vi släppte ut lilla Zaaga för att se om hon kanske
kunde hitta haren, något som sällan lyckas, men hon skulle ju ändå
rastas och några kilometer i benen skadar ju aldrig.😊
Nu ska stövarna få vila och vi ska tillbaka till fjällvärlden
för att jaga ripa med Trix.
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar