När man är 117 mil hemifrån ?!
Efter en fantastisk vecka i de Svenska fjällen
med ripjakt med vår Pointer ( ska skriva om den resan när jag fått ur bilderna ur kameran )
Nu blir det en berättelse från Arvidsjaur, där vi
är nu, för att starta Pointern på Skogs-SM och jaga hare med stövarna.
3 dagar med så mycket otur !!
Dag 1:
Vi var som två barn på Julafton, vi hade hört att det var bra med hare och naturen är ju helt magisk ! så vackert !
Zaaga släpptes, vi kokade upp vatten till vårt kaffe och te och följde med då och då på gps:en.
Zaaga drog i väg ut på 600 meter, där det såg ut
som om hon gick på slag.
Vi bestämde oss för att gå lite närmare, svängde upp i skogen och började gå upp för en slänt med en hel del stora stenar, plötsligt hojtar Trond till, en huggorm !!
Jag gillar ju reptiler så att ta en bild var ju ett måste, Trond tar ett kliv åt sidan - här ligger en till !!, jag böjer mig ner för att få en bra bild, Trond däremot är inte lika förtjust i ormar, så när han har ytterligare 1 orm vid sina fötter, blev det för mycket, 3 stora huggormar i Arvidsjaur var ju otippat och otrevligt när man har hund.
Zaaga fick ut en hare, jagade fem, sex minuter och fick en tappt, hon rättade haren, men det blev dötappt när drevet gick ut i grusvägen, några 50tals meter från huggormarna.
Vi valde att koppla.
Herr Falköga hittar då en vargskit på ca 20 cm
Vi körde runt och rekade lite och hittade en fin plats för nästa dags släpp.
Så dag nr 2 börjar ju lika som första dagen, med vattenkokning och jag försökte få några lavskrikor att samarbeta för fotografering.
Det tog lång tid innan Zaaga kom på slag, det var varmt och knott och mygg gjorde sitt bästa för att tömma oss på blod.
Men när Zaaga äntligen hittade slag, så verkade det som att vittringen var svag.
Men tillslut så fick hon upp haren och den for direkt ut på grusvägen och i väg en 500 meter upp till en vändplats, där fick Zaaga lite problem och kom efter, så hon följde sen på löpan tyst ner mot en myr, där rättade hon haren med tydlig synkontakt och jagade med ett fantastiskt skrikskall som aldrig verkade ta slut, 1,2 km spikrakt rätt ut !!! liten tappt och tillbaka lika spikrakt, för att göra en sväng upp i skogen, ut på grusvägen, in i skogen.....nu hade vi sett haren, men vi var väldigt fundersamma på hur den sprungit så jäkla rakt, det fanns ingen väg markerad, zoomade in på 80 meter på gps:en, vad får vi se då ? Jo ett järnvägsspår!!!
Drevet är då på väg ner mot spåret igen, bara
att kasta av sig allt och springa !!!
Vi hörde båda tåget närma sig !
800 meter visade gps:en.
Trond sprang själv ner mot spåret och jag fick tillbaka till vår utrustning.
Trond fick kopplat Zaaga, inget tåg kom, som tur var!
Det vi hörde var nog vinden och någon som hamrade.
Det var dag 2.
Dag 3 hade vi hittar ett superfint område i andra ändan av marken, långt från ormar och järnvägar.
Nu jäklar !
Zaaga jobbade på i 3 timmar innan hon hittade slag, märkligt, finns det så lite hare ?
När Zaaga tillslut hittade slag gick Trond dit för att se hur hon jobbade, jag tog en promenad med de andra hundarna.
Efter en stund ringer Trond - du tror mig inte men Zaaga lyfte precis upp en död hare nu när hon gick på slag, är det möjligt ! går det att ha mer otur, när hon äntligen hittat slag, ligger haren där död.
Vi lägger på och 5 minuter senare, skriker Zaaga i !
Jag var ju tvungen att ringa Trond och fråga om Zaaga nu jagar på den döda haren.
Trond fattar ingenting, Zaaga fortsatte ju att jobba på sina harslag efter att hon lyft upp den döda haren och reser då en hare som springer 5-6 minuter och dör, den också.
Troligen har de stackarna fått harpest, någon annan vettig förklaring hittar vi inte, på väg tillbaka mot bilen med hunden i koppel, ligger den 4:e huggormen, ca 60-70cm lång på stigen.
Hur är det möjligt att ha så mycket otur, 117 mil hemifrån, i framtiden blir det här en bra historia, men nu känns det jäkligt trist.
Om man ser det positiva, så har vi alla hundar med hem, ingen blev huggormsbiten eller överkörd av något tåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar