Då var veckan i jaktstugan i Jämtland slut.
Vi är nöjda med våra vecka och våra hundar
De flesta av hararna har lurat både oss och hundarna
och hoppar lyckliga och nöjda vidare.
Man hinner ju fundera en del när man sitter där i skogen.
Och det är allt tyckande från andra som har stövare.
Vissa tycker
- att man inte ska skjuta några harar
- att ska man släppa sin stövare, så ska haren skjutas
- man ska inte skriva om långa drevtider
- jagar hunden 120 minuter på en hare, ska haren inte skjutas
- man ska inte skjuta haren första 60 minuterna
-Vi ska tänka på att inte lägga ut bilder på döda harar
- vi ska tänka på jaktmotståndare
När jag går upp på morgonen för att åka ut i skogen med någon av hundarna och packar min ryggsäck, funderar jag på vart jag ska släppa hunden.
När hunden väl är lös är första spänningen om hunden ska hitta harslag. Här vill jag att hunden har ett effektivt sök, något som den med erfarenhet lär sig ( förhoppningsvis )
Om/när hunden hittar slag är man ett steg närmare, nu ska hunden reda ut harens rörelser under natten och i slutet av slagen sitter HAREN !
Här vill jag också att hunden är effektiv annars kan det ju ta timmar innan hunden får haren på benen.
( Där är Asta just nu, lite för noga )
Det är heller ingen självklarhet att hunden reder ut slagen och hittar haren, ändå sitter man där, i timmar och väntar och hoppas.
Glädjen när hunden tar ut, helst med ett illskrik från hunden och drevet är igång, är obeskrivlig !
Att då skjuta haren vid första bästa tillfälle, vilket ju oftast är i nära anslutning till upptaget,
känns iallfall för mig helt meningslöst.
Jag vill gärna se hur min hund klarar att hålla rätt på haren, hur den löser tappter,
hur hunden nyanserar, hörbarheten på skallet.
Och till alla som tycker att det låter som djurplågeri att jaga på en hare i 120 minuter,
är det ju inte så att hunden ligger i haserna på haren och att denne springer för livet.
Haren gör ofta så mycket trix att hunden kommer flera minuter efter,
vilket gör att haren hinner med ännu mer trick och trix,
Ibland blir det långa tappt, ibland klarar hunden det briljant,
ibland går det hackigt och ibland blir det dötappt ( hunden hittar inte vart haren tog vägen )
och det är ju detta som är harjakt, ingen dag är den andra lik.
Givetvis handlar det om jakt, men det är inte alltid så enkelt att komma i pass och få skjuta haren,
för den som nu tror det.
Så den här veckan har Irma på 3 dagar.
En dag utan upptag.
ett 75 min drev och ett 105 min drev.
Asta har
2 st 120 minuters drev, ett drev på ca 1 timme och en dag utan upptag.
Och 2 döda harar.
Vi är alla olika och låt oss vara det.
Vissa av oss vill tävla med sina hundar, några vill endast skjuta harar,
några vill göra både ock.
Själv önskar jag att fler för upp ögonen för spänningen,
naturupplevelserna, glädjen med hunden och harjakten.
Våra prov är ju utformade för att kunna utvärdera
stövarens förmåga att hålla rätt på haren, då måste
man ju också träna hundarna och ett första pris är 120 minuter.
Och jakten vi håller på med är helt laglig, haren är ett bytesdjur
som jagas av många predatorer, vilket gjort den till en expert på att göra förvillande spår.
Så mina tankar i skogen den här veckan har varit hur vi alla stövar ägare ska kunna förmedla till alla som inte är insatta i den här formen av jakt hur rogivande och också spännande det är.
Och att det inte är något djurplågeri, varken för haren eller hunden.
Att vi jägare ska be om ursäkt för vårt intresse
för naturen och vika ner oss och inte våga visa fram bilder
på skjutna djur i sociala medier, ökar inte
varken intresset för harjakt eller acceptansen för jakt.
Och givetvis det jag började inlägget med.
Alla är vi olika, det får vi acceptera,
men vi kan alla hjälpa till att öka intresset för harjakt
genom att vara positiva till vår jaktform och hur den utövas.
Blev ett långt inlägg det här, men så
blev det också MÅNGA timmar att fundera 😊
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar